Harry Martinson: Runoja valosta ja pimeydestä

 

Harry Martinson: Dikter on ljus och mörker

Harry Martinson: Runoja valosta ja pimeydestä

Världsklockan

Tungt haven äter på tidens berg

och bergen samlas i tidens hav.

Där skogen fanns djupnar fiskens dalar.

Där haven låg susar skogen sval.

Världsklockor tickar oc rymden glimmar.

Allt växlar läge och ordningstal.

Dock är de räknade, världens timmar

på Gauriankar, i havets dal.

Maailmankello

Raskaina meret aterioivat ajan vuorella

ja vuoret kokoontuvat ajan meressä.

Missä oli metsää, siellä syvenevät kalojen laaksot.

Missä meret sijaitsivat, suhisevat metsät viileästi.

Maailmankellot tikittävät ja avaruus hohtaa.

Kaikki vaihtaa paikkaa ja järjestyslukua.

Toki ne ovat lasketut, maailman tunnit

Gaurisankarissa, meren laaksossa.

                         s.7

Någon sade: tiden ropar på dig.

Du svarade då: jag könner den och känner den ej.

Tiden är ett odjur med tusen huvuden.

Vilket av huvudena ropar på mig.

Så många vägar att gå

men alla slutar i en större:

den som med kraften att dra till sig de vilsna

på en och samma väg vilseför dem alla.

Har levt länge nog för att veta

att någon forma av övervåld alltid är given.

Att flyktförsöken är många från det väldiga lägret.

Att inga flyktförsök lyckas.

All denna omöglighet har du bara att övervinna

genom god min i ett alltmer elakartat spel.

Nödvändigt då att lägga in i spelet någon på dygd,

att införa i värnlöshetens spelbrickor gentemot vargspelet

ett nytt mått av kärlek.

                                *

                                s.8

Joku sanoi: aika huutaa sinua.

Vastasit silloin: minä tunnen sen enkä tunne.

Aika on tuhatpäinen hirviö.

Mikä näistä päistä huutaa minua.

Niin monia teitä kuljettavaksi,

mutta kaikki päättyvät yhteen suurempaan:

siihen joka voimallaan vetää luokseen eksyneet

yhdellä ja samalla tiellä johtaa heidät kaikki harhaan.

On eletty tarpeeksi pitkään tietääksemme,

että aina on annettuna jokin ylivallan muoto.

Että pako yrityksiä on monia valtavasta leiristä.

Että yksikään pakoyritys ei onnistu.

Kaikki tämä mahdottomuus sinun on vain voitettava

hyvällä katsannolla yhä ilkeämmässä pelissä.

Silloin on välttämätöntä asettaa peliin jokin uusi hyve

tuottaakseen arvottomuuden pelilaudalle sudenpeliä vastaan

jokin uusi rakkauden muoto.

                                     *

                                    s.8

För många som umgåtts med dödsfrågor

står frågan om de känslodöda

främst på listan av tankar.

Den har kommit att ställa sig där

utan att behöva föras dit

eller särskilt hållas i minne.

Den tränger sig på. Den flyter in

från olika håll och gör sig gällande

som en levande död oantastligt,

inte sällan maskerande sig med lidelse

i hopp om att kunna döljaa sitt elände,

sin del av världfrosten.

Närmare begrundad kan den vara

en överansträngfullt hoppfullhet

alltför ofta gäckad

men ännu oftare tagen i bruk och verktyg

av dem som lovar och hatar,

av dem som ger löften åt världen

men i hatets namn.

Så betraktad synes den vara ett skruvstäd

byggt av många

åtdragen av tusen

och slutligen låst

                                s.9

Monille jotka ovat käsitelleet kuolemankysymyksiä

on kysymys tunnekuolemasta

etusijalla ajatusten listalla.

Se on asettautunut sinne

ilman että sitä olisi tarvinnut johdatella

tai erityisesti säilyttää muistissa.

Se pakottautuu esiin. Se valuu sisään

eri tahoilta ja tekee itsensä tärkeäksi

kuin elävä kuollut ahdistamatta,

ei niinkään harvoin naamioituen kärsimyksellä

toivoen voivansa salata surkeutensa

osansa maailmankylmyydestä.

Lähemmin tarkastellen se voi olla

ylirasittunutta toiveikkuutta

liian usein petettynä

mutta vielä useammin otettuna käyttöön työkaluksi

niille jotka lupaavat ja vihaavat,

niille jotka antavat maailmalle lupauksia

mutta vihan nimissä.

Näin tarkastellen se näyttäisi olevan ruuvipihti

monien rakentama

tuhansien vastaanottama

ja lopullisesti lukittu.

                              s.9