keskiviikko 29. syyskuuta 2021

Harry Martinson: Runoja valosta ja pimeästä - Kriittinen vaellus IV

Harry Martinson: Kritisk förvandling 4
Envar gör sitt val
eller drages in i strömmar
som i sin tur drages in i andra.
Katastroferna skiftar ständigt.
De får olika namn liksom orkanerna
Alma, Beata, Catrina, Dorotea
eller insprickas på listan
som förkortningar.
Det som jag utelämmer
ropar mest om nätterna.
Jag låter dess hundskall och rodjursrop
rulla bort i inre dalar.
Det handlar om världen tillstånd
en oförförsonlighetens labyrint,
om en ond ekogrotta.
Den kan jag inte beskriva
så gärna jag än ville försöka.
De finns de som tror sig kunna.
De tappar snart vad det var i texten,
de klara tankarna stormat bort.
De ropar snart själv bland rovdjuren,
tystnar och glöms av stenen.

Harry Martinson: Kriittinen vaellus 4

Jokainen tekee itse omat valintansa
tai joutuu virtojen vietäväksi,
jotka puolestaan vetävät toisia mukaansa.
Katastrofit vaihtelevat loputtomasti.
Ne saavat erilaisia nimiä,
kuten Alma, Beata, Catrina, Dorotea,
tai ne merkitään listalle lyhenteinä.
Se minkä jätän ulkopuoliseksi
huutaa korviini enimmäkseen öisin.
Annan sen koiranhaukunnan ja petoeläintenhuudon
vieriä pois syvempiin laaksoihin.
On kysymys maailmantilasta
sovittamattomuuden labyrinttina,
pahasta ekologisesta kuilusta.
Sitä en voi kuvailla,
vaikka niin kernaasti haluaisinkin yrittää.
He ovat niitä jotka luulevat osaavansa.
He ovat niitä jotka unohtavat nopeasti mitä tekstissä lukee,
selkeät ajatukset ovat myrskyisästi kadonneet.
He huutelevat pian itse petoeläinten joukossa,
vaikenevat ja joutuvat kivien unohduksiin.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti